Glad idag kanske? Helenah har varit på kroniskt gott humör och vi har rökt en massa John Silver. Vårkänslorna väller fram lite smått när man sitter och fryser halvt ihjäl utanför skolan, men envisas att sitta kvar tills man sitter i en cirkel av fimpar och tills kaffet fått en frostig smak. Det är helt sjukt hur så små saker kan göra en så glad. Det är något speciellt med grejen att kunna sitta på asfalten liksom, i februari, och känna att "här kan jag sitta och vara nöjd med min situation i livet" samtidigt som man lite diskret sneglar på det där tomma paketet vitt vin som ligger i betongklumpen som symboliserar att platsen är socialt acceptabel att röka på.Det ger mig minnen ifrån Sassa. Lilla vackra tjej, som jag satt och kedjerökte med tills jag mådde illa. Varje gång jag gick ifrån öppenvården hon satt på så visste jag att jag fått henne att må lite, lite bättre. Hon fick ett fotografi varje gång jag kom dit, tyvärr var det inte så många gånger jag var där så hennes vägg såg oumbärligt tom ut. Hon tog självmord. Jag tror att hon hängde sig själv i ett par byxor eller vad det var. Stackars människa. Hon var så extremt vacker och älskvärd. Och jag är så stolt över att jag faktiskt var tillsammans med henne en gång i tiden. Vi hade det bra, sommar och allt. Hon hade en grön klänning som hon passade så bra i. Ronja Rövardotter påminde hon lite om, vacker på ett vis som ett skogsrå liksom. Brunsvart långt rufsigt hår och en tjock lugg. Mörkbruna ögon med lite guldstoft i och ett leende som fick mig att smälta jämt och ständigt.Jag saknar henne som fan. Ett tag var jag nog väldigt förälskad i henne, och hon var nog nästan ännu mer förälskad i mig. Vi höll i varandras händer var vi än gick och vi köpte örhängen jämt och ständigt. När vi inte kedjerökte som galningar så att säga. Men sedan gick det utför för henne. Hennes pappa dog och då brast hon liksom. Fick hallucinationer oftare, vilket påverkade mig, jag blev också värre. Vi fick varandra att må dåligt för just då var ingen av oss stark nog för att hålla upp den andres psyke och kärlek liksom. Det hade gått bra nu, men det är väl för sent när någon är död. Men jag saknar henne. Och jag älskade henne något otroligt under hela tiden vi var tillsammans. När hon bodde på öppenvården så vet jag inte vad som hände. Jag hälsade på henne varannan, var tredje månad. Det var alldeles för sällan. Om jag hälsat på oftare så kanske hon klarat sig igenom det? Hon sa jämt att jag var den enda som förstod, och så strök hon ett finger över mitt ögonbryn och gav mig en kyss. Nej nu blir jag alldeles sentimental.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det bästa med att vara bortom föräldrar och egentligt ansvarstagande måste vara att man kan äta veganska chocolate chip cookies till frukost på söndagar :D...

Just nu:Dåligt omdöme. Verkligen dåligt omdöme. Ångest, som ligger och smyger under ytan - självklart högtidens fel. Fattigdomen utanför fönstret, rasande män i varje hörn. Män män män. Jag är en fruktansvärt omdömeslös person.   I såna här tider erk...

I'm a fucked up trial. Ska testa om jag kan vara vegan i en vecka. Tina Test. Det får börja imorgon, vilket blir lite off eftersom det ändå är måndag idag liksom.   Handlade grejer för 250:- idag som bara var min veganbudget, men det räcker nog i...

"Alltså jag är inte personen som typ 'tja: jag hänger i forumtrådar och uttrycker min unika personliga åsikt, blir nedslagen och påhoppad och våldtagen av jantelagen' medan alla andra samtycker. Det är bara inte jag. Jag är personen som sitte...

Jahapp, internet försvann ännu en gång. Shit, man blir ju deprimerad....